Skogskrematoriet

Skogskrematoriet ingår i världsarvet Skogskyrkogården och har sedan invigningen 1940 utgjort en viktig förebild inom såväl svensk som internationell arkitektur. Efter att kremering under det tidiga 1900-talet blivit ett allt mer accepterat gravskick lät Stockholms kyrkogårdsnämnd uppföra detta krematorium med tre kapell i anslutning. Ursprungligen var det meningen att Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz, som tillsammans låg bakom Skogskyrkogårdens utformning, skulle samsats om uppdraget, men omsider blev Lewerentz bortmotad och uppdraget gick över till Asplund. När anläggningen stod klar uppvisade den en sammanhållen gestalt i tydlig dialog och harmoni med entrélandskapets storslagenhet. Funktionalismen hade gjort sitt intåg och Skogskrematoriets arkitektur är påtagligt präglad av denna pragmatism och flexibilitet, samtidigt som Asplund förlänat anläggningen med sin inkännande omsorg i alla detaljer.

När HOSARK påbörjade arbetet med förstudien hade det gått två år sedan invigningen av det nya krematoriet och förutom ett stort renovering- och underhållsbehov ville man undersöka hur lokalerna kunde anpassas till den kvarvarande verksamheten, med bland annat avskedsceremonier och kisthantering. Sedan byggnaden uppfördes har vårt begravningsskick och frågorna kring hur vi hanterar döden fortsatt förändras. Kistmottagningen, som ursprungligen utformades som ett litet kapell där de närmast anhöriga kunnat ta farväl av den döde, har övergått till att fungera som en rationell transportgång för truckar mellan begravningsbil och kylrum. Urnutlämningen, som numera försiggår i det nya krematoriet, lämnade ett omsorgsfullt utformat rum med entré från expeditionsgården helt utan funktion. Frågor om hur dessa och övriga lokaler bäst omhändertas efter dagens behov blev det nu HOSARK:s uppgift att utreda.

Parallellt med att noggranna relationshandlingar togs fram, baserade på en 3D-skanning av byggnaden, studerades även Asplunds många originalritningar och utförliga byggbeskrivning. Tillgång fanns även till sonen Hans Asplunds ritningar från den renovering som genomfördes i början på 1970-talet. Denna och annan historisk dokumentation gav en god inblick i byggnadens tillblivelse och avslöjade vilka värden som gått förlorade med tiden. Därmed möjliggjordes ett gott underlag för bedömning av vad som skulle vara motiverat att återställa eller åtgärda. Antikvariska undersökningar på plats har också gett svar om exempelvis materialfrågor som inte funnits med i äldre dokumentation.

När projektet övergått i projekteringsskedet har HOSARK:s arkitektoniska uppdrag, utöver tekniska åtgärder, i huvudsak kretsat kring att återställa Asplunds avsedda dagsljusföring och att återfå den omsorgsfulla karaktären i byggnadens personalutrymmen. I samband med uppgraderingen av de tekniska systemen ges också möjlighet att mer effektivt dölja tillkommande installationer på samma sätt som Asplund ursprungligen gjorde.

I det så kallade blomsterrummet där anläggningens många växter ursprungligen omhändertogs, flödade tidigare dagsljuset genom ett betongglastak, men i samband med renoveringar på 1960- och 70-talet har glastaket satts igen. Efter renoveringen är tanken att rummet ska återfå ett liknande ljusinsläpp och användas som pausrum för personalen. De glasade stålpartierna längs terrassen har ersatts med anodiserade aluminiumpartier, men är väldokumenterade på både ritning och fotografi. Dessa kommer nu återskapas i samma material och utformning som ursprunget, anpassade för att uppfylla dagens krav på energieffektivitet. Detsamma gäller för flera av de glaslanterniner som tidigare gjutits igen. Efter att uppdraget är färdigställt är förhoppningen att ljuset på nytt ska kunna leta sig in genom dem.